Nyårsafton på Panglao

Efter en utflyktsdag igår var vår plan för dagen att återigen spendera vår tid på stranden. Rastlösa och nyfikna på nya platser som vi är, bestämde vi oss dock för att hitta en ny strand att hänga på idag. Efter avslutad frukost på vårt stammisfrukostställe Trudy's nere på stranden kom vi så överens med en Tricycleförare att ta oss till stranden Dolja uppe i nordöstra hörnet av Panglao. Vi visste inte så mycket om denna strand, mer än att vi hade sett att den fanns på Google Maps. Strax innan vi kom fram fick den Tricycle vi färdades i punktering och vi fick istället helt sonika promenera de sista tio minutrarna.

Promenad sista biten efter det att vår Tricycle fått punktering

Vi bestämde i alla fall om upphämtning vid klockan tre, så vi skulle kunna komma tillbaka igen. När vi så kom ner till stranden var det inte riktigt som vi hade tänkt oss dock. Vi visste att det skulle vara en runt tre kilometer lång, mycket långgrund korallsandsstrand, samt att det skulle vara väldigt lite turister då det endast fanns ett fåtal hotell i området. Detta stämde väl och var således inget som överraskade oss. Det som däremot kom som en överraskning var att det inte fanns något vatten på stranden! Det visade sig att det var ett sådant lågvatten här, i kombination med den extrema långgrundheten, att vattenbrynet nu låg minst 70-80 meter ut.

Vattnet på väg tillbaka, men fortfarnde långt ute

Krabbor i hundratusental nedgrävda i sanden

Uppgrävd liten krabba

Detta gjorde dock för stunden inte så mycket, då bottnen i sig var rätt intressant. På varje kvadratdecimeter, hela stranden lång, hade krabbor och snäckor grävt ner sig då vattnet drog sig tillbaka. Martin blev som en femåring till sinnet och såg till att gräva fram lite olika krabbor som hade grävt ner sig. Malin låg först på stranden och solade, men kom även hon lite senare och hjälpte till med grävandet. Vi såg dock att vattnet sakta men säkert började koma åter och inom någon timme eller två var vattennivån inte långt ifrån vad vi tror var normal strandlinje. Vi var nästan helt för oss själva på denna strand, så när som på sju filippinska pojkar som lekte i vattnet. Efter lite trevande bekantskapande och framkomsten att Martin hade en namne i pojkskaran blev de allt mer glada i att försöka prata med oss. När så Martin låg på magen och försökte filma en liten eremitkräfta, blev det för mycket för dom och alla kom då och lade sig runt omkring för att se vilka stolligheter västerlänningen höll på med. Efter detta satt vi och pratade lite smått, samtidigt som mästerverk ritades i sanden.

Lite samspråk med ett gäng filippinska pojkar

En bläckfisk kanske?

Härligt långgrund strand i Dolja

I vanlig ordning passade vi även på att promenera längs stranden, med skillnad denna gång att vi gick hela vår strandpromenad ute i vattnet. Även om vattnet nu kommit in var vattnet aldrig djupare än knähöjd även om vi var 40-50 meter ut från strandlinjen. Dagens höjdare var dock det faktum att man kunde ligga på rygg tjugo meter ut i vattnet och smådåsa, med en decimeter högt, trettio grader varmt vatten omkring sig och lika varm luft ovanför sig, samtidigt som man kisande mot solen kunde titta på när palmernas blad vajade i vinden. En känsla som blir fin att plocka fram i februari!

Solbadade enligt ordets rätta bemärkelse

Vår chaufför var i inte på plats när vi skulle åka hem, men vi fick tag i en annan som istället körde hem oss till Alona Beach och en efterlängtad sen lunch.

Kvällen spenderade vi på en restaurang nere på stranden och likaså tolvslaget inväntades och avnjöts i strandbrynet under en kavalkad av fyrverkerier från såväl land som från flottar/båtar ute i vattnet.

Gott Nytt År!!!
Martin & Malin

Utflykt på Bohol

Igår kväll bestämde vi oss för att idag åka till Bohol och se på de sevärdheter som finns på ön. Vi valde att hyra en egen bil med chaufför istället för att åka med en organiserad tur. På så sätt slipper man ju stå och vänta på att folk ska bli klara, samt att man får en frihet att själv bestämma vad man ska se och hur länge man ska vara på varje plats. Efter avnjuten frukost nere på stranden träffade vi vår chaufför vid nio på morgonen. Vårt mål för dagen var främst att se Chocolate Hills och Tarsier Sanctuary, samt lite andra platser som vi eller vår guide kunde se som intressanta. Vi lämnade Panglao och åkte över till ön Bohol och strax därefter stannade chauffören till och ville visa oss något som hette Blood Compact Shrine. Detta var en bronsstaty som åskådliggjorde den blodrit då Bohols Datu Sikatuna och den spanska upptäckaren Don Miguel Lopez de Legazpi 1565 drack varandras blod, som ett tecken på upprättande av diplomatiska relationer mellan de båda kungadömena. Statyn var rest på samma plats som den faktiska riten utfördes. Vi fann väl inte detta som särskilt intressant att titta på och statyn var belägen längs en gata , bredvid en byggplats, varför det inte heller var särskilt fin omgivning. Vi stannade inte länge, utan fortsatte istället vår färd norrut på ön Bohol.

Nästa stopp vi gjorde var vid en kyrka som heter Baclayon Church. Vi valde dock inte att gå in i kyrkan och det museum som fanns där, utan tittade istället endast på den utifrån. Det roligaste här var att betrakta ett gäng pojkar, härförda av en amerikanare, som försökte lära sig spela baseball. Det gick sådär. Vid denna kyrka tände Martin även ett ljus, liknande så som gjordes när vi var i Cebu.

Vi åkte därefter vidare och efter en stund svängde vår guide av för att visa oss världens längsta pythonorm. Vi var dock inte så sugna på detta utan ville vidare mot The Sanctuary. Efter en liten stund var vi så framme och fick då möjlighet att få se Filippinska Tarsiers. Detta är en utrotningshotad primat, vars familjgren är över 45 miljoner år och dessa återfinns här på södra Filippinerna. De är ytterst små, åtta till sexton centimeter långa, väger 80 till 160 gram, och får komfortabelt plats i en handflata. Lite speciellt med dessa djur är att ögonen sitter fast i ögonhålorna. Istället har tarsiers möjlighet att rotera huvudet i 180 grader för att på så sätt kunna se runt omkring sig. Deras ögon är också de relativt största jämfört dess kropp bland alla däggdjur. En tredje egenhet som finns med dess ögon är att de inte kan stänga några ögonlock, utan de har alltid ögonen helt öppna. Tarsiers är nattdjur och de vi såg idag sov eller rörde sig endast ytterst sparsamt, vilket kan vara svårt att förstå om man inte visste att de sov med ögonen öppna. Vad vi hört så modellerade Steven Spielberg sin filmfigur E.T. efter just denna art av Tarsiers. Det är också rätt tydligt när man ser de stora ögonen och de långa fingrarna.

Filippinska Tarsiers sovandes i träden med ögonen öppna

Efter att ha bekantat oss med dessa urgulliga/fulsnygga små primaterna ett tag åkte vi så vidare mot Chocolate Hills. Först stannade vi dock till vid en vägsträcka kallad Man Made Forest. Denna består av en två kilometer lång sträcka av tätt planterade mahognyträd. Vi gick här in på en liten sidostig för att titta lite och gick då på ett par riktigt stora tusenfotingar, vilka säkert var runt 30 centimeter långa, och större än några tusenfotingar vi någonsin sett tidigare.

Riktigt stora tusenfotingar som sprang runt i Man Made Forest

Slutligen kom vi så fram till Chocolate Hills. Detta är ett geologiskt område bestående av gammal korall och kalksten. Tidens tand har på något, ännu inte vetenskapligt klarlagt sätt, format över 1200 "Hershey-Kiss"-formade kullar, 40-120 meter höga. En legend som finns om dess formande är att det skulle kunna ha varit två jättar som bråkat genom att kasta klippblock mot varandra, och att de sedan inte "städade" upp efter sig. En annan legend talar om en jätte som blev så ledsen när hans käresta, en människa, dog, att han efter detta grät kraftigt. Dessa tårar bildade så dessa formationer när de torkade. Hur det ligger till med formandet kommer vi kanske aldrig få reda på men delar av dem består antagligen av ihåligt korall och då detta inte håller vatten dör gräset som  växer på kullarna under sommaren. Dessa blir då helt bruna, i konstrast till resten av landskapet som är grönt, därav namnet Chocolate Hills. Det var häftigt att se dessa formationer, då de är helt unika och något liknande finns inte på någon annan plats på denna jord.

Utsikten över Chocolate Hills uppe från en av kulltopparna

Efter att ha sett Chocolate Hills kände vi oss nöjda med dagens tripp till Bohol och vid halvtvåtiden var vi tillbaka vid Alona Beach. Eftermiddagen spenderades nere på stranden där vi tog det lugnt med bokläsande i sanden och badande i havet, allt medan solen gassade och värmde oss sådär skönt som bara solvärme kan göra.

På kvällen hade vi bestämt att vi skulle träffa Fred, som bor här vid Alona Beach. Strax innan vi skulle gå bort fick vi dock reda på att han låg magsjuk, varför vi istället spenderade kvällen nere vid stranden.

Middag vid strandbrynet med fullmåne i bakgrunden

Strandhäng på Dumaluan Beach

Idag var det dags för ännu en dags strandhäng. För att få lite variation valde vi att ta en tricycle bort till en annan strand, Dumaluan Beach, ca 5 km bort.

Innan var det dock dags för frukost. Hotellet där vi bor erbjuder inte frulle, men det finns ett antal trevliga frukostalternativ nere vid stranden. Idag blev det "Trudys" där vi ätit ett par gånger tidigare. Vi hade siktat in oss på deras "multifruit pancake" som Malin åt där till lunch igår. Man får då två rejäla pannkakor med massvis med fantastisk frukt i och till det flytande honung att hälla över. En helt underbar anrättning.

Stärkta av denna kvalitetsfrukost sökte vi upp en tricycleförare som tog oss till Dumaluan Beach. Klockan var ca 10.30 när vi kom fram och vi bestämde att vi ville bli hämtade kl 15. Denna strand var också jättefin. Lång, 6-7 km, och väldigt, väldigt  långgrund. Tack var dess storlek, och att det endast fanns ett par hotell vid denna strand, var det bitvis väldigt lite folk på stranden, men också delar där det var mera folk. Framför allt var det mycket Filippinska familjer här och massor med barn som outtröttligt lekte i vågorna. Här parkerade vi oss, Malin under ett träd och Martin i solen, och lät timmarna gå. Vi hann också med en kortare promenad och Martin försökte snorkla lite, men det var för långgrunt för det skulle bli bra snorkling. Efter att ha simmat ut över 300 meter och vattnet forfarande inte ens nådde till midjan var det bara att inse att detta inte var en strand för snorkling. Den långgrunda stranden gjorde dock att det var ett visuellt mästerverk att befinna sig mitt i, där den breda korallstranden lös kritvit i solen och vattnet blänkte i den finaste turkosa färgen så långt ut ögat kunde nå, och till detta en alldeles blå himmel. Magiskt fint...

Dumaluan Beach

Dumaluan Beach

Vid 15 kom samma tricycleförare och hämtade upp oss och när vi kom tillbaka till Alona Beach gick vi direkt och åt mat på ett ställe som serverade thaikäk. Efter maten var vi kvar på stranden medan solen sänkte sig och spred fantastiskt kvällsljus över Alona Beach.

                             Solnedgång på Alona Beach



Strandhäng på Alona Beach!

Idag vaknade vi så upp på Alona Beach på Panglao. Vår plan för dagen var att göra något som vi ännu inte gjort på denna resa, nämligen ligga på vår hemmastrand och bara ta det lugnt, bada och bättra på solbrännan. Sagt och gjort traskade vi strax efter vi vaknat ner till stranden för att där äta vår frukost. Efter detta blev det så horisontalläge i den underbara vita korallsanden. Här spenderade vi så hela vår dag. Det finns därför inte särledes mycket att förtälja om denna dag mer än att det varit oerhört skönt att bara ligga och låta sig bli smekt av solens värmande strålar och känna den puderlena korallsanden mellan tårna.

Alona Beach skiljer sig till karaktär väldigt mycket från de stränder vi besökte på Palawan. De öarna var obebodda och stränderna hade vi i princip helt för oss själva, vilket ju självklart var fantastiskt ur flera perspektiv. Ville man äta något fick man ta med det själv, alternativt att det ingick om man var iväg på en organiserad ö-hoppningstur. Denna strand är däremot, på gott och ont, till karaktären mer som en traditionellt utformad turiststrand. Hotell och restauranger ligger kantade längs med hela stranden, vilket gör det väldigt enkelt och smidigt att såväl förflytta sig mellan sitt rum och stranden, samt att hitta olika restauranger att äta på. Strandpromenaden blir också väldigt trevlig med alla restauranger som visar upp sin fisk och skaldjur och det finns alltid mycket folk i rörelse att titta på. Detta innebär ju dock också att den härliga känslan av den solitära paradisstranden inte infinner sig, men att man här istället får en annan, olik till sätt, men ändå lika skön, semesterkänsla. Alona Beach är cirka 1,5km lång och består som de flesta stränder i Filippinerna av vit korallsand. Vad gäller snorkling verkar det vara svårt att hitta några bra platser att snorkla på direkt ut från stranden. Till skillnad från öarna i El Nido är stranden här väldigt långgrund innan den vertikala väggen ner i bråddjupet kommer. Martin snorklande idag och tog sig ut de 300-400 metrarna till det att den vertikala korallväggen började. Dock var då djupet runt 5-8 meter, och trots att det där fanns rätt gott om fiskliv var det lite för djupt för snorkling. Här lämpar sig således det bäst för dykning. Alona Beach är, precis som El Nido, ett veritabelt Mekka för dykintresserade och någon timmes båtfärd härifrån finns ett av världens högst ansedda dykplatser. På väg ut till denna vertikala undervattensvägg var den långgrunda bottnen fylld med sjögräs, sjöborrar, och otaliga sjöstjärnor i alla de färger.

Alona Beach, Panglao

Martin tog bara en öl till lunch idag.

I fruktaffären för inhandling av favoritfrukten mango.

Utöver solande, badande, strandpromenerande och snorklande blev det idag också semesterns första massage. Ännu en av fördelarna med att nu ha kommit till en turistanpassad strand. En timmes massage kostar drygt 50 kronor, vilket det helt klart var värt och det kommer säkert bli fler innan vi lämnar denna strand.

När det blev eftermiddag och vi kände oss klara för dagen bestämde vi oss för att gå bort till ett svenskskött hotell för att där se om vi kunde byta till oss någon ny bok. I området där detta hotell ligger har en person Martin lärde känna strax innan vi åkte iväg på resan även ett hus han bor i med sin familj under stora delar av året. Något bokbyte blev det inte, men vi träffade vår nya bekanta och planerade in att träffas om ett par dagar. Han gav också tips om var den bästa snorklingen är på Alona Beach, vilket vi får kolla upp nästa gång vi är på stranden. Han berättade också om anledningen till varför vi inte kunde åka över med färjan i förrgår utan blev tvungna att hitta boende i Cebu. Det var så, enligt gällande rykte, att kustbevakningen hade julfest i förrgår och därför utfärdade de en klasstvå-varning. Detta stoppade då all färjetrafik och de kunde därmed ha sitt julfirande utan störningar. Tack för den, och hoppas festen var bra.

Har vi inte bränt oss sönder och samman blir det ny slappardag på stranden även imorgon.

Framme vid Alona Beach på Panglao

Idag var det dags för ett nytt försök att komma med en färja till ön Bohol och sedan vidare till Panglao. Vi sov okej på Business Hotel i Cebu, trots att det var full kommers utanför hela kvällen i form av nattmarknad och att det pågick en 17-årsfest i hotellets stora festsal på våningen under vår.

Vid 10 lämnade vi hotellet och tog en taxi till färjeterminalen för att borda en Supercat-katamaran. Vi hade ju klart med biljetter som vi fixat dagen innan så vi kunde gå direkt och checka in och bagaget scannades samt blev undersökt av en narkotikahund. Båten blev 20 min försenad så kl 11.45 kom vi iväg. Katamaranen sägs enligt uppgift gå i 50 km i timmen så man sitter inomhus hela tiden och har inte möjlighet att gå ut och sitta på däck.

Efter två timmar var vi framme i Bohols huvudort, staden Tagbilaran med ca 80.000 invånare. Det är dock inte där turisterna hänger och inte heller på ön Bohol utan på den mindre ön Panglao som har broförbindelse med Bohol. Vi skulle också så klart ta oss till Panglao och närmare bestämt Alona Beach, den största stranden på ön. Vi tog en taxi som behövde ca 30 min att köra oss dit. När vi kom fram var det dock problem att finna hotellet. Taxichaffisen visste inte vart hotellet låg och folk vi frågade på vägen verkade inte heller veta. Till slut fick vi ringa till hotellet vilket säkert inte var billigt men nöden har ingen lag. När vi fick tag i hotellet löste sig dock problemet snabbt och det visade sig att det låg två minuters promenad från platsen vi ringde ifrån.

Vårt hotell vid Alona Beach på Panglao

Efter att ha kastat in väskorna gick vi ut för att kika på stranden och äta lite. När vi sitter och avnjuter vår första måltid på Alona Beach dyker en bekant fejja från Firman upp – Martin..….. med sin sambo eller fru och deras tvillingar. Jag minns inte just nu vad Martin heter i efternamn och hade jag vetat så ska vi ändå inte posta hela hans namn på bloggen, men många av er som jobbar på samma bank som oss som läser detta vet säkert vem jag menar. Han var med på fotbollsresan till Kiev i juni. Han reser runt med sin familj i sex veckor i Filippinerna och HongKong. Helt galet men kul att springa på ett bekant ansikte nästan 1000 mil hemifrån (vi har faktiskt kollat och det är 9955 km mellan Stockholm och Tagbilaran dit färjan tog oss idag).

Stranden Alona Beach på ön Panglao

Efter att ha promenerat lite på stranden kan vi konstatera att det är väldigt, väldigt mycket svenskar här. I El Nido hörde vi bara enstaka sällskap, men här kryllar det av landsmän. Alona Beach är också i allra högsta grad turistanpassad och du kan inte gå många meter utan att få erbjudande om att köpa solglasögon, få massage, åka på utflykt eller bli invinkad på en restaurang. Stranden Alona Beach ser väldigt ren och fin ut och där ämnar vi ligga raklånga hela dagen imorgon slappa. Trots att det ofrivilliga stoppet i Cebu inte känns som bortkastad tid då det var intressant i sig, känns det nu som att vi har rest konstant sedan vi lämnade El Nido på juldagen. Därför ska det bli väldigt skönt att bara ta det lite lugnt ett par dagar framöver.

I Cebu enligt devisen; det blir inte alltid som man tänkt sig.

Idag var det så dags att säga farväl till Palawan och resa vidare till nästa resmål. Då det inte går några direktflyg dit vi skulle, flög vi först från Puerto Princesa på ön Palawan till Cebu City på ön Cebu. På varje flyg med Cebu Pacific är det tävlingar ombord med små priser som man kan vinna. Då detta var den tredje flygningen vi gör med Cebu Pacific visste vi vilka frågor som skulle komma och Martin såg till att vinna en liten behändig, men ful, strandväska. Vi har flera flygningar med Cebu kvar på denna resa så det finns utrymme för att plocka hem fler vinster om vi så önskar ;)

Martin med sin vinst på flygningen mellan Palawan och Cebu

Cebu City

I Cebu var tanken att vi skulle embarkera en speedboat för vidare färd mot nästa destination. Dessa planer gick dock om intet, då det visade sig att det varit ett sådant oväder i dessa farvatten att båttrafiken var inställd. Med viss nervositet ställde vi oss i den hyfsat långa biljettkön för att se när vi skulle kunna komma iväg. Första båten i morgon var fullbokad, men det fanns kvar några Business Class-biljetter på den andra turen för dagen, vilka vi lyckades få. Stor suck av lättnad och en himla tur att vi genast efter vi fick reda på att båtarna var inställda ställde oss i biljettkön. Det är nog tyvärr många resenärer som nu ofrivilligt måste stanna kvar extranätter i Cebu City som egentligen precis som vi hade tänkt resa vidare. Det blev således inte precis som vi hade tänkt oss, men som sagt, allt ser just nu ut att lösa sig såvida inget nytt oväder drar in, vilket vi verkligen får hoppas inte sker. Det är också just detta som vi ser vara lite av tjusningen med att resa. Självklart vill vi ju inte att något oförutsett av detta slag händer, men det är ju något man får ta på köpet när man reser som vi gör för att sedan lösa det som uppkommer på bästa sätt om det skulle inträffa. Vi skulle ju kunna slippa risken för att sånt här händer om vi reser direktcharter till någon etablerad turistort och där checkar in på något trevligt all-inclusive hotell men det är inte riktigt den typen av resa som tilltalar oss just nu. Under denna resa har vi hittills lyft med sex flygplan, vi har färdats med två fartyg, och företagit två längre resor i van. Kvar om planen går som den ska har vi en fartygsfärd och fem flygplan kvar att borda innan vi är hemma igen.

I biljettkön för att se om vi har möjlighet att fortsätta vår resa som tänkt.

Nåväl, efter biljettbokningen hade vi då istället denna dag att upptäcka Cebu City. Vi började med att åka in till vad vi trodde var centrum och där leta upp ett hotell för natten. Därefter var det bara att traska ut och se vad denna stad hade att erbjuda. Cebu City har en knapp miljon invånare och flygplatsen här är landets näst största efter Manillas. Vår känsla är dock att det är en extremt nedgången stad och samtliga byggnader är i väldigt dåliga skick. Vi kände oss också rätt osäkra och tiggare fanns det gott om, såväl äldre som små barn. Något annat det fanns gott om var också beväpnade vakter. Samtliga butiker, från mataffärer, varuhus, apotek och snabbmatställen, hade alla minst en beväpnad vakt som stod i dörren och kontrollerade vilka som gick in. Martin gick till exempel vid ett tillfälle in i en mataffär för att köpa en dricka, varpå han innan insläpp blev muddrad av en vakt. Galet. Samtliga banker hade flera vakter, samtliga beväpnade med hagelgevär eller automatkarbin. En av dessa vakter varnade också Malin för att inte ha på sig sina halsband, då risken fanns att pojkgäng i 10-12 årsåldern skulle rycka av henne dem. Efter en tids promenerande i staden kom vi så fram till ett torg och en plats som hette Magellans Cross. Det visade sig att Magellan år 1521 landsteg på just denna plats och där satte ner ett kors. Detta kors sägs finnas kvar än i dag, men att det nu omslutits av ytterligare lager av trä för att bevara det ursprungliga korset från skadegörelse. Ferdinand Magellan är ju känd som den förste världsomseglaren, men han kom faktiskt aldrig själv jorden runt, utan hans resa tog slut strax utanför dagens Cebu City, där han 1521 dödades på ön Mactan i strid med urinnevånare anförda av hövdingen Lapu-Lapu. Vi hann även med att besöka Basilica of the Holy Child, vilken i olika strukturer funnits på samma plats sedan mitten av 1500-talet. Nuvarande kyrka byggdes på 1700-talet. Vid denna kyrka passade vi även på att tända några ljus.

Stadens kollektivtrafik bestod av jeepneys, vilka målade i häftiga och färgglada mönster, alla unika för varje buss.

Vid Magellans Cross

Ljussättning vid Basilica of the Holy Child

Kvällen blev lugn och mycket mer än lite middag blev det inte. Nu hoppas vi på fint väder i morgon, vilket också alla väderprognoser säger, så hörs vi nästa gång från Panglao.

På återhörande
Martin & Malin

Juldagen - dags att lämna El Nido

På juldagen var det dags att lämna fantastiska El Nido för att resa tillbaka mot Palawans huvudstad Puerto Princesa. Innan minibussen skulle gå kl 13 hade vi dock några timmar att fördriva. Vi tog en promenad bortåt stranden där vi inte varit tidigare och sedan hängde vi på en strandservering och drack lite läskande dryck och åt lunch. Vi tycker vi har hunnit beta av ganska mycket under de tre heldagar och två halvdagar vi varit här, men det känns som att det inte varit något problem att vara kvar och åka till fler öar och hänga på fler fantastiska sandstränder. Det finns också varma källor och ett vattenfall här som vi inte hann med att besöka. El Nido är på alla sätt ett underbart resmål och vi kan verkligen rekommendera alla som har möjlighet att åka hit. Det är en lång resväg, men det är verkligen värt det. Att det är så pass otillgängligt är väl också anledningen till att det fortfarande är relativt oexploaterat. Dock strömmar fler och fler turister till varje år så om ni funderar på att åka hit, gör det innan det är ”för sent”. 2007 blev för övrigt El Nido utsett till ett av världens bästa resmål av tidningen National Geographic Traveler´s Magazine

Vid kl 13 kom så bilen och hämtade upp oss och det blev vi glada för. Vi sade till redan den 23 december att vi ville ha en transport till Puerto Princesa den 25. På julafton, dagen innan avresan, frågade vi mannen i receptionen som vi bokat med om vi behövde konfirmera vår bokning till nästa dag. Han frågade då om vi hade bokat något och såg ut som att han aldrig sett oss tidigare. Och i morse när vi sade att vi skulle checka ut och resa idag verkade det också vara total förvirring som rådde i hans huvud. Han lovade att en bil skulle komma i alla fall men vi var nervösa ända in i det sista tills bilen dök upp.

Denna resa tillbaka till Puerto Princesa blev inte lika plågsam som resan upp till El Nido då vi ju satt extremt trång och bussen var skumpig. Nu var vi ”bara” 10 passagerare (istället för tidigare 13) i en rymligare buss med bättre stötdämpning och benutrymme så nu var det riktigt trivsamt att färdas och sitta och titta ut över det gröna frodiga landskapet som domineras av risfält och djungel. Det är inte mycket bebyggelse som finns mellan El Nido och Puerto Princesa, endast små enstaka byar och det lite större samhälle där vi stannade för matpaus, men då är Palawan också den näst mest glesbefolkade av Filippinernas 79 provinser.

Denna återresa var avklarad på drygt fem timmar istället för de knappa sex timmar som ditresan tog. Vi blev avsläppta i centrum av Puerto Princesa och vårt hotell skulle ligga någonstans precis i närheten. Vi tog en tricycle den sista biten fram till hotellet och det var skönt att äntligen komma fram efter en lång dag. Nästan direkt gick vi ut för att käka och hamnade då på ett ställe som hette Shakey´s som verkade vara en restaurang med samma koncept som Pizza hut. Här fick vi oss varsin god pizza och sedan gick vi hem för att tvätta av oss resdammet och koppla upp oss för att se vad som hänt i världen och på hemmaplan. Tyvärr hinner vi inte uppleva nästan någonting av Puerto Princesa, men staden känns ändå mest som något man bara passerar för att ta sig vidare till stränderna eller dykningen som ju är det som lockar de flesta till Palawan. Imorgon 11.30 tar vi flyget till Filippinernas näst största stad Cebu. Därifrån kommer vi direkt att ta en färja ut till ön Bohol och därifrån vidare till den mindre ön Panglao utanför Bohol. På Panglao kommer vi att vara i åtta nätter och det blir det längsta stoppet under denna resa och även det längsta stoppet någonsin under de resor som vi gjort tillsammans.

Vi önskar alla som läser detta en god fortsättning på julen!

Julafton i El Nido

Idag vaknade vi så upp på julaftonsmorgonen till trettio graders värme och strålande sol. Lite svårt att till detta få julstämningen att infinna sig, trots alla julsånger, Merry Christmas-girlanger, och låtsasgranar.

Dagen till ära hade vi ingenting inplanerat att göra, utan hade tänkt ta dagen lite som den kom och göra det som vi först kom att känna för. En tanke vi hade dock var att hänga på stranden i El Nido under förmiddagen för att sedan ta en halvdagstur ut i skärgården under eftermiddagen. Efter sedvanlig frukost uppe på takterassen, blåbärspannkakor med någon slags honung, begav vi oss ner till den turoperatör som vi tidigare nyttjat för att se vad som fanns för dagen. Det visade sig dock att halvdagsturen var fullbokad idag. Vi valde därför då att via en annan operatör boka en privat turbåt. Detta gav oss möjlighet att själva bestämma vart vi skulle åka och vilka stränder som vi skulle besöka. Under de tidigare dagarna vi varit här har vi varit på ett antal stränder på öarna Tapiutan, Matinloc, Miniloc, Shimizu, Intalula och Helicopter. Kvar att besöka var för oss den största ön, Cadlao, vilken därför var den ö som vi valde att helt koncentrera oss på idag. Operatören var dock inte standby för att åka iväg, utan var tvungna att ordna med en båt, samt med besättning i form av kapten, turguide och ytterligare en båtsman. Dessutom var de även tvungna att bege sig till marknaden för att köpa kött, färsk fisk, grönsaker och frukt för den lunch som vi skulle äta ute på turen. Vi fick därför lite tid på förmiddagen att hänga nere på stranden i El Nido, där de lokala barnen så glatt denna julaftonsmorgon lekte i vattenbrynet.

Strax innan elva var så båten klar för avfärd. Det visade sig att den båt vi hade för dagen var en båt avsedd för fjorton personer. Besättningen bestod av kaptenen Reggie, guiden Brandon, samt ytterligare en båtsman, vilken inte hade ett amerikaniserat namn och som vi tyvärr inte kommer ihåg. Då det bara var vi två, samt de tre besättningsmännen gick båten riktigt fort och körde med lätthet om övriga turbåtarna, vilka hade ytterligare tolv passagerare i varje båt. Detta passade bra då vi var lite senare än vanligt ut i skärgården.

Den första stranden som vi åkte till var Cadlao Lagoon. Båten var dock lite för stor för att ta sig hela vägen in i lagunen, varför vi var tvungna att simma in cirka fyrahundra meter till den. Då det var rätt strömt och Malin inte hade några fenor valde vi dock att vända tillbaka utan att varit inne i lagunen.

Närmare Cadlao Lagoon än så här kunde vi inte komma med båten. Vattnet var lite väl strömt för att simma in och ut ur utan fenor.

Istället valde vi att åka vidare till en annan strand fin strand. Klockan började nu närma sig tolv och vi kände därför att det kunde vara dags att äta vår julaftonslunch, varför vi bestämde oss för att stanna lite längre vid denna strand. Under tiden vi låg och softade kolgrillades griskött och gulfenad tonfisk. Till detta fick vi även sallad, ris, samt en sojabaserad dressing. Till efterrätt blev det gul vattenmelon och ananas. Maten var alldeles underbart god och tonfisken var betydligt godare än den tonfisk vi ätit på restaurang här i El Nido tidigare kvällar. A+ till maten och framförallt, A+ till det helt fantastiska utsikt som vi hade under måltiden. För att vara ifrån våra familjer, nära och kära kunde man inte haft en bättre jullunch! Fantastisk stund som vi kommer bära med oss länge och kunna ta fram ur minnet när vi behöver lite må-bra-känslor.

Strandbilder från vår andra strand på Cadlao, där vi även åt vår jullunch

Fantastiskt god julaftonslunch nere vid en strand på Cadlao

Vår båt för dagens ö-hoppande

Efter en härlig tid på stranden åkte vi vidare mot Paradise Beach. Där var det nu dock fullt med turbåtar, varför vi valde att åka vidare till närliggande Nat Nat Beach. Detta var under hela vår dag en stor fördel att själva kunna välja vart vi skulle åka och hur länge vi skulle stanna. Inte för att vi är folkskygga, men när man har möjlighet att kunna vara helt för oss själva på helt fantastiska paradisstränder vore det ju dumt att inte ta tillfället i akt. Efter detta strandhugg ville vi så åka runt till nordöstra hörnet av Cadlao, där stranden Sabang Sabang ligger. Denna strand finns inte med på några turer, så vi visste redan innan att vi skulle få hela stranden för oss själva. Det var på denna strand som Robinsson spelades in 1999, då Jerker Dalman vann och RobinssonRobban gjorde sin debut i programserien. Efter att ha promenerat längs stranden och badat en sista gång för dagen, var det så dags att bege oss tillbaka till El Nido igen. Dagen var på det hela taget jättefin, mycket tack vara den fantastiska stund vi hade på stranden där vi intog vår jullunch.

Stranden Nat Nat på Cadlao

Stranden Sabang Sabang på Cadlao

Vad gäller alla stränder här i El Nido består de samtliga till hundra procent av ren korallsand. Känslan av korallsand mellan tårna går verkligen inte jämföra med någon annan sand och hela strandupplevelsen blir helt annorlunda jämfört med att vara vid en strand med vanlig sand. Sanden är puderlen, bestående av extremt små sandkorn, och oavsett hur varmt det är i luften och hur mycket solen än gassar, så är alltid sanden behaglig att promenera i, då korallsand aldrig blir varm. Korallsand gör verkligen halva upplevelsen av att hänga på en strand.

Då det är julafton kände vi självklart att vi ville hitta någon god julkvällsmat att äta också. Den restaurang vi varit mycket på här i El Nido var ikväll full, likaså många andra vi tittade på. Vi hittade dock ett ställe som serverade en buffé av diverse rätter nere vid stranden. Nackdelen var dock att det var en hel del mygg på den restaurangen, varför man nu sitter och kliar myggbett medan man skriver. Allt som allt har det dock varit en bra julafton här i El Nido, och vi önskar alla läsare en riktigt god jul, så, God Jul!

Dags för kvällsmat i El Nido

God Jul
Martin & Malin